Det var en kall höstkväll. På kanten av en av stadens stora gator satt en liten pojke. Hans kläder var slitna, hans händer smutsiga och i hans ögon fanns en trötthet som man sällan ser hos barn. Han hade suttit på samma plats i flera timmar.

Människor passerade honom utan att se. Vissa gick snabbt förbi, andra vände sig om för att inte behöva se honom. Pojken var tyst. Han bara tittade på folket som gick förbi, som om han väntade på någon.

Plötsligt stannade en svart, lyxig bil mitt emot gatan. Dörrarna öppnades. En medelålders man i dyr kostym klev ut. Han var en av stadens kända affärsmän. Mannen gick mot byggnadens entré, men fick plötsligt syn på den lilla pojken. Pojken tog några steg mot honom.

— Herr… — sa han med en mild röst.

Mannen vände sig irriterat.

— Vad vill du?

— Jag… jag ville bara fråga om lite mat…

Mannen tittade på honom uppifrån och ner. Ilska syntes i hans ansikte.

— Tigger du på gatan istället för att arbeta?

Pojken skakade snabbt på huvudet.

— Nej… jag bara…

Men mannen lyssnade inte färdigt.

— Försvinn härifrån! — skrek han.

Pojken stod kvar på samma plats. Kanske hade han inte förstått, kanske var han för trött. Mannen gick ilsket fram och knuffade honom hårt. Pojken föll till marken. Folk vände sig om, men ingen kom fram. Pojken kröp ihop av smärta, men grät inte. Han tittade bara på mannen.

I det ögonblicket stannade mannens blick på pojkens ansikte. Någonting fick honom att tystna en stund. Han gick närmare. Pojken hade ett litet, gammalt medaljong runt halsen. Mannen stannade tvärt. Han kände igen det. Det var samma medaljong han gett sin lilla son för många år sedan. Den sonen… som hade försvunnit för år sedan.

Mannens ansikte blev blekt. Han satte sig långsamt bredvid pojken.

— Den där medaljongen… var har du fått den ifrån?

Pojken tittade förvirrat på honom.

— Jag har alltid haft den… mamma sa att den var från pappa.

Mannens händer började darra. Han såg återigen in i pojkens ögon. Nu såg han det som han inte hade lagt märke till för några minuter sedan. De ögonen… de var exakt desamma. Precis som hans egna.

Mannen drog ett tungt andetag. För några minuter sedan hade han knuffat en okänd pojke till marken. Men nu förstod han den skrämmande sanningen. Den pojken… var hans son.