“Samtalet som inte borde ha funnits”
Natten var ovanligt tyst.
Husets väggar verkade sluka ljud, och klockans tickande kändes högre än vanligt.
Anna var ensam.
Hennes man, Arman, hade varit på tjänsteresa i tre dagar. I början verkade det normalt. Men den här natten… något var fel.
Hon satt i vardagsrummet med telefonen i handen när ljuset plötsligt fladdrade för ett ögonblick.
Anna tittade nervöst runt.
— Strömmen?..
Ljuset kom tillbaka, men tystnaden i rummet hade redan förändrats.
Just då ringde hennes telefon.
Anna såg på skärmen… och frös.
Hennes eget namn visades.
“Anna – inkommande samtal”
Hon stirrade bara i några sekunder.
— Hur… är detta möjligt?..
Med darrande händer svarade hon.
— Hallå?..
Några sekunder av tystnad.
Sedan… hördes en röst.
Men det var ingen annans röst.
Det var hennes egen.
Gråtande, andfådd, stressad:
— Anna… lyssna på mig… det finns ingen tid…
Annas hjärta började slå snabbare.
— Vem är det…?
— Det är du… — rösten skrek nästan. — Snälla, lyssna… öppna inte dörren… vad som än händer…
Anna tittade förvirrat på dörren.
— Vad menar du… vem är där—
I det ögonblicket.
Knack.
Långsamt. Tungt.
Huset verkade frysa.
Anna höll andan.
— Han är redan där… — viskade rösten från telefonen. — Om du öppnar… kommer allt sluta…
Anna tog ett steg tillbaka.
— Detta är ett skämt… eller hur?.. Arman?..
Men rösten på telefonen grät.
— Snälla… jag har redan gjort ett misstag… gör inte det…
Rädsla fyllde Annas ögon.
— Vilket misstag…?
Ett ögonblick av tystnad.
Sedan sade rösten mjukt:
— Jag öppnade dörren…
Annas kropp blev iskall.
Knackningen kom igen.
Starkare den här gången.
— Anna… öppna, — hördes en mans röst utanför dörren.
Det var Armans röst.
Hennes makes.
— Det är jag… öppna dörren.
Tårar fyllde Annas ögon.
— Arman… är det du?..
— Självklart är det jag, — sade rösten utanför. — Vad gör du där inne? Öppna.
“Anna” i telefonen skrek:
— STOPP. DET ÄR INTE HAN.
Anna stängde ögonen.
En del av henne ville springa och öppna dörren.
Den andra delen… frös på plats.
— Om det inte är han… vem är det då…?
Rösten från telefonen viskade:
— Jag trodde också att det var han…
Knackningen kom igen.
Den här gången mer otålig.
— Anna, öppna, — rösten blev hårdare. — Jag vet att du är där inne.
Anna gick långsamt mot dörren.
Hennes hand närmade sig handtaget.
— Öppna inte… — grät hon i telefonen. — Snälla… om du vill leva…
Anna stannade.
Hennes blick föll på spegeln.
Och i det ögonblicket…
hon såg något.
I reflektionen på dörrens lilla glas…
personen som stod utanför…
hade inget ansikte.
Ett ögonblick.
Tystnad.
Annas andning fastnade.
Rösten utanför dörren upphörde.
Sedan… mycket långsamt…
hördes en viskning:
— Du såg… eller hur…
Anna ryckte till.
Telefonen höll nästan på att glida ur hennes händer.
— Nu vet han att du förstod, — viskade rösten på telefonen.
— Och nu då…?
Tystnad på linjen.
Sedan…
mycket tyst:
— Nu kommer han in… oavsett om du öppnar dörren eller inte…
I det ögonblicket…
släcktes ljusen i huset.
Fullständig mörker.
Och det sista Anna hörde…
var sin egen röst från telefonen:
— Jag hann inte rädda dig…
Samtalet bröts.
…
Nästa morgon märkte grannarna att dörren stod på glänt.
Huset var tomt.
Inga tecken på kamp.
Ingen stöld.
Ingen Anna.
Endast en sak lämnades på bordet.
Telefonen.
Med sista samtalet registrerat.